Jens Ahlstedt, Mikael Karlsson, Max Bergkvist och Anders Palm arbetar alla på Johannes Brandstation på Östermalm.
Jens Ahlstedt tycker att det är bra att vara brandman och det är sällan han tycker att det är trist att gå till arbetet. Anledningen till att han började arbeta som brandman var för att han fick chansen att gå utbildningen, kom in och trivdes väldigt bra. Idag har han arbetat som brandman i 20 år. Även om tanken på att sluta som brandman har slagit honom så har han aldrig fullföljt den då han trivs för bra på sin arbetsplats och med sina kollegor. ”Andra brandmän som har slutat berättar att de saknar gemenskapen och möjligheten att kunna hjälpa andra. Jag gillar skiften men om man skulle komma på en anledning till att sluta så skulle det nog vara på grund av pengarna.”
Till skillnad från Jens Ahlstedt så fullföljde Mikael Karlsson sin tanke på att sluta och arbetade med annat under ett år innan han återvände till yrket som brandman. Max Bergkvist utbildade sig först till civilingenjör men omskolade sig eftersom han ville ha ett mer fysisk arbete. Han berättar att han trivs med sina kollegor och att han känner att man gör nytta. Dagarna är både behagliga och trevliga. Max Bergkvist anser att det inte behöver vara så dramatiskt att hjälpa andra människor utan det kan röra sig om att laga en vattenläcka eller hålla en person i hand vid en olycka. ”Det är ingen stor insats för oss men det betyder mycket för andra.”
”En vanlig dag på jobbet” för en brandman består i att man börjar sitt skift vid halv åtta på och då inleder man med ett informationsmöte. Därefter sker en kontroll av skyddsutrustningen och bilarna då man kontrollerar att allt fungerar och är i ordning inför en utryckning. Därefter följer en genomgång av bland annat ledningsstrukturen, hotbilden och personalstyrkan. Övrig tid på dygnet får de göra vad de vill.
Johannes brandstation ”är ingen vanlig brandstation” som de väljer att benämna den då det endast är tre personer som arbetar åt gången. Styrkan på Johannes brandstation är till för att förstärka brandförsvarets operativa förmåga i citykärnan och bemannas dygnet runt av tre man. De är tillika skeppare och ansvarar för Storstockholms brandförsvars stora brandbåt 109, skriver Storstockholms brandförsvar på sin hemsida. Nedskärningen leder nu till att varje person måste bära mer utrustning och verktyg vid en utryckning vilket kan vara till nackdel för kvinnor då de ofta har mindre muskelstyrka än de manliga brandmännen. Brandmännen berättar även att man aldrig kan vara lite sjuk, då måste man sjukanmäla sig. Det beror på att man nu är färre personer vid varje uttryckning vilket leder till att var och en har större ansvar. De hävdar även att männen lättare kan kompensera skador med styrka vilket kvinnorna inte kan på samma sätt.
På Johannes Brandstation har det aldrig arbetat någon kvinnlig brandman. Men brandförman Jens Ahlstedt har jobbat med en kvinnlig brandman vid namn Sylvia på Kista Brandstation i samband med Q8 projektet. Sylvia var inte godkänd på styrketesterna och fick därför inte gå in i par vid rökdykningen utan som tredje man, det var det enda som skiljde henne från de manliga brandmännen. Hon hade ett eget omklädningsrum och duschrum men valde själv att duscha med männen. Det var helt naturligt eftersom hon var en del av gruppen berättar Jens Ahlstedt.
I september förra året besökte jag och mina kollegor nätverksträffen för kvinnliga brandmän i Linköping där vi delade ut en enkät angående kvinnor i brandmannayrket. En fråga på enkäten var; ”har du någonsin blivit diskriminerad på grund av ditt kön?” Den frågan ställs även till brandmännen Jens Ahlstedt, Max Bergkvist och Mikael Karlsson på Johannes brandstation, de fick gissa hur många procent av kvinnorna som bejakade frågan. Jens Ahlstedts första gissning var 100 % men efter lite betänketid och spekulering ändrar han sig till 19 %. Max Bergkvist trodde att 89 % av de kvinnliga brandmännen som medverkade på nätverksträffen hade känt sig diskriminerade på grund av sitt kön och Mikael Karlssons gissning var 50 %. Det rätta svaret var 38 % vilket gav upphov till en positiv överraskning hos dessa brandmän.
Alla är eniga om att förutsättningarna för kvinnor inom brandmannayrket kan bli mycket bättre. Bland annat är all utrustning som de använder uttagna för män vilket gör det mycket jobbigare för kvinnorna. De tar också upp att kvinnor troligtvis känner att de ofta måste hävda sig gentemot män. Detta gäller även för personer med annan etnisk bakgrund och sexuell läggning eftersom att de tillhör en minoritet. Jens Ahlstedt tror att det kan finnas en tröskel att komma in i en mansdominerad värld som brandförsvaret. Det kan leda till att fler söker sig till Polisen som ger större möjligheter och bättre blandning mellan de olika minoritetsgrupperna. Både inom Ambulansen och inom Polisen är kvinnor mer accepterade eftersom att verksamheterna tidigare efterfrågade en bättre könsfördelning inom yrket.
Max Bergkvist, Jens Ahlstedt och Mikael Karlsson anser att det skulle vara trevligt på många sätt att få in kvinnor inom yrket då det kan bidra till en förmjukning av det annars lite hårda yrket. Speciellt anses kvinnor vara lite ”känsligare” för den hårda jargongen som ofta förekommer inom yrket, även om den inte är riktad mot dem. De anser att bara kvinnorna klarar testerna och kraven som ställs så skall de få jobba som brandmän. Visst förekommer det att personer inte tycker att kvinnor passar inom detta yrke. Det finns alltid någon som är emot.
Mikael Karlsson: ”Att ge sig in i en mansdominerande värld kan inte vara helt lätt men eftersom de är medvetna om det har de kanske redan lite skinn på näsan.”
Under intervjun tar de upp olika förslag för att få in fler kvinnor inom brandförsvaret. Bland annat genom att göra utrustningen lättare eller att tydligare visa vilken målgrupp reklamen riktar sig till. De anser att Q8-projektet är en bra lösning då kvinnor först får jobba som auskultanter och hinna komma in i rollen som brandman. Att få arbeta i lugn och ro, träna och bli varm i kläderna tror de, gynnar kvinnorna.
På frågan om varför de tror att inte alla brandstationer har omklädningsrum för kvinnor svarar Max Bergkvist att han tror det handlar om en övergångsperiod och det är därför alla brandstationer inte hunnit få omklädningsrum och duschar för båda könen. I framtiden kommer det att finnas samma förutsättningar på stationerna för både kvinnor och män.
Brandmännen var dock inte lika optimistiska vad gäller ledningens föredöme i frågan. De anser att man borde visa framfötter i ledningsgruppen och att de som leder frågan själva borde vara en förebild för alla brandstationer och ha en relativ lika fördelning mellan kvinnor och män. Jan Wisén svarar i ett mejl till mig att; ”ledningsgruppen idag består av 10 personer varav 3 är kvinnor. Det är naturligtvis ingen bra förebild, men det är så det ser ut. Jämför man med övriga organisationen är det procentuellt fler kvinnor i ledningsgruppen än i den övriga organisationen. Men eftersom många i ledningsgruppen kommer från organisationen där det historiskt sett inte har funnits några kvinnor alls, så speglar det ju den verklighet (och det problem) vi har. Detta är något vi aktivt försöker ändra på. Dem två senaste nyrekryteringarna till ledningsgruppen är kvinnor.” Anders Palm menar att SMOs utbildning förstör bilden av brandmannayrket då yrket är väldigt praktiskt lagt och att de som kommer in som brandmän i dagsläget därför inte är lika praktiska. ”Underlaget som vi har nu är inte hållbart.”
Flera gånger under intervjun belyser samtliga att det viktigaste är att rätt person utför arbetet och att det är oväsentligt vilket kön personen har. Det handlar inte om attityder utan om vem som är bäst lämpad för yrket.
Jens Ahlstedt: ”Det handlar om rätt person och inte om vilket kön man har. Ingen kvotering eller sänkta gränser. ”
Mikael Karlsson: ”Det är fel fråga om det ska vara en kvinna eller man. Rätt person ska det vara och det är oväsentligt vem som räddar dig - bara uppdraget genomförs. Frågan är lite absurd.”
Lisa van den Berg
2011-03-28
Edit:
Följande text har Roger Bergen, brandman på Johannes Brandstation, valt att tillägga till denna artikel angående anpassning av verktyg:
"Jag ställde frågan och va med på ett test av verktygen för bilklippning eftersom dom är relativt tunga. Runt 19-20 kg st. Svaret från Holmatro som tillverkar verktygen som var med förklarade att visst kan vi ev. göra verktygen lättare. Problemet är bara att vi använder lättaste bästa material som finns till ett rimligt pris så något Brandförsvar har råd att köpa dom. Verktygens vikt beror delvis på att dom måste hålla för ett visst tryck och klassas in. Dagens bilar blir bara hårdare och hårdare för att ens klara klippa t.ex. en modern personbil eller lastbil så krävs verktyg med höga tryck vilket gör dem tunga trots fina materiel. Det problemet går även igen i dom flesta verktyg vi har. Taktiken brandkåren har är svår att ändra på med tyvärr och vi blir bara mindre och mindre styrkor trots att stan växer på många sätt."
